"Bara" ridskoleryttare

Gärna också om hur du ser på ryttare som "bara" är ridskoleryttare. För mig som är en sådan ryttare just nu känns det som om man ofta ses ner på för att man inte har en egen häst, att man inte får ha fina saker, dressyrstövlar etc bara för att man inte har en egen häst. Hur ser du på ridskoleryttare från ett privatryttarperspektiv? 

Intressant fråga att diskutera, och intressant att höra ditt perspektiv! För vår del så var det längesedan vi gick på ridskola, och i början av 2000-talet så känns det inte som om det var lika mycket fokus på utseende och yta i stallet, utan då var det hästarna som var det viktiga. Vi red på ridskola i 2 år ungefär innan vi skaffade egen häst, men även efter detta fortsatte vi att rida på ridskola. I vår lilla klubb (på landsbygden) har det aldrig känts som om någon har sett ner på någon annan bara för att de har varit ridskoleryttare, utan vi behandlar alla likadant och har alltid gjort det. Däremot kan jag tänka mig att det inte är likadant på alla ställen. 

Vi själva skulle aldrig se ner på någon bara för att de rider på ridskola och inte vill/har råd eller möjlighet osv att ha egen häst. För oss är det en självklarhet att alla som vill ska få hålla på med hästar, och på vilket sätt/hur ofta spelar ingen roll så länge du behandlar hästarna och de andra i stallet med respekt. Så borde egentligen alla resonera, men pga låg självkänsla och dåligt självförtroende kommer det tyvärr alltid finnas de som försöker trycka ner andra för att själva må bättre.

Av erfarenhet vet jag att många ridskoleryttare dessutom är väldigt ambitiösa och duktiga. De jobbar kanske extra i stallet för att kunna rida fler lektioner och för att lära sig mer, till exempel. En sådan ambitionsnivå är något att se upp till, och dessutom är det bra många ridskoleelever som är duktigare ryttare än de som har egen häst. 

Angående utrustning tycker jag också det är en självklarhet att ridskoleryttare ska få köpa det de vill, även om de inte har egen häst. Vill du köpa ett schabrak att ha på klubbtävlingen, gör det. Eller ett par dyra dressyrstövlar, eller de billigaste ridbyxorna du kan hitta. Det finns inga fel, så länge utrustningen passar både dig och hästen liksom (det kanske inte är en så god idé att köpa en sadel exempelvis, haha).

En 10 år gammal bild på Anna från den gamla goda ridskoletiden ;)

/ Emma

Kroppshets inom ridsporten

Skulle gärna vilja höra dina tankar om det här kring kroppshets inom ridsporten, finns det något sätt att bryta den? 

Detta är onekligen ett intressant ämne att diskutera, i synnerhet för oss som inte hör till den normsmala kroppen, utan är några storlekar större än så. Sen kan jag tycka att vi inte riktigt har fullt tolkningsföreträde i frågan heller eftersom vi ändå drar "normala" storlekar, som finns att köpa i alla butiker (vi drar storlek M-L/42 generellt i kläder, beroende på passform osv). Det finns större ryttare än oss som rider, som blir mer diskriminerade och shameade, men jag tänkte ändå prata utifrån vårt perspektiv och generellt. 

Först och främst så finns det en generell syn i Sverige om att "överviktiga" personer (har överviktig inom citationstecken eftersom BMI är världens sämsta "mätsystem") bara sitter stilla och äter chips och godis, när verkligheten antagligen ser helt annorlunda ut. Många av oss är överviktiga pga gener, sjukdomar osv, och har fått kämpa i motvind hela livet. Själv så rider jag generellt en- två hästar/dag, gymmar 5-6 dagar i veckan och äter hemlagad vegansk kost varje dag. Ändå ser jag ut som jag gör. Jag trivs bra i min kropp som tur är, och det viktigaste för mig är att jag känner att jag mår bra och lever bra så jag ska orka med att både rida och jobba varje dag.

Som ni kanske vet så hade jag ortorexi under gymnasiet och därför är jag väldigt anti allt som kallas för dieter osv nu i vuxen ålder, och är noggrann med att inte bli för strikt med min egen kost, utan både äta det som jag tycker är gott och bra för mig (dvs en varierad kost). Detta tror jag är den bästa livsstilen för alla, om du ska orka med att ha en långsiktig livsstil där du mår bra både i kropp och knopp. Ifall du gör detta och tränar regelbundet kan du omöjligt ha en ohälsosam livsstil!

Nu till ridsporten då. Ridsporten är onekligen en idrott med mycket kropps/utseendehets, men frågan är om inte de flesta idrotter är likadana? Många kanske inte förväntar sig att en lite större ryttare ska kunna prestera lika bra som en smal ryttare, men let´s face the facts: Hur bra ryttare du är grundar sig inte i hur många kilon du väger! Det grundar sig i din ridkänsla, talang, kroppskontroll, koordination, smidighet, styrka, mod, envishet och förtroende/känslan för hästen. 

Så länge ridsportbutiker fortsätter utesluta större storlekar i ridkläder, och framför allt: enbart visa sina kläder på modeller av en viss kroppstyp, så kommer kroppshetsen att fortsätta. Detsamma gäller vilka ryttare ridsportmärken väljer att sponsra/synas hos. Det finns många duktiga större ryttare, men min känsla är att företag väljer att synas hos ryttare som tillhör normen för att de hellre vill att sina kläder ska synas på smala personer. En "rolig" anekdot gällande detta kan vi berätta. Gina Tricot släpper som ni vet ryttarkollektioner ett par gånger/år, och de brukar skicka ut pressutskick till diverse ryttare/influencers inför detta. För ett par år sedan fick vi mail från Gina som undrade om de fick skicka kläder till oss, och de undrade då vilken storlek vi hade och vart de skulle skicka kläderna. Efter att vi skickat vår adress och att vi bar stl L så hörde vi inget mer från dem, och inget pressutskick med kläder fick vi, utan deras kläder syntes enbart på "small-tjejer", och jag har inte sett dem marknadsföras på några större storlekar efter detta heller...

Vi ska försöka ändra på detta med Uniquestrian Equipment (vårt ridsportmärke som kommer lanseras senare iår), som vi hoppas ska kunna inkludera alla kroppstyper, och kläderna ska såklart marknadsföras på olika modeller också. 

När det kommer till ridskolor/ridklubbar tycker jag det är viktigt att inte behandla någon annorlunda för att den personen ser annorlunda ut, eller kanske inte har lika fina kläder osv som någon annan. Vissa ridskolor har invägning och tillåter inte ryttare över en viss vikt. Detta är jag som tidigare ätstörd som ni förstår väldigt emot då jag vet hur mycket ångest och tvångstankar kroppsvikt kan ge en person (kasta ut den där jävla vågen för fan). Istället tycker jag att ridlärare ska se till sunt förnuft. De större ryttarna ska tilldelas de större hästarna som orkar dem. Med ögonmåttet är det enkelt att se vilken ryttare som bör sitta på vilken häst. Även större ryttare kan utan problem rida på viktbärande, stora kallblod exempelvis. Sen är det även så att en stor ryttare i balans är betydligt behagligare för en häst att ha på ryggen än en lätt ryttare i obalans. 

 
Har ni själva erfarenhet av kroppshetsen inom ridsporten? Tror ni den går att bryta på något vis?

/ Emma

Att lära känna en ny häst

Nu har vi ju köpt två nya hästar på ganska kort tid jag och Emma, så jag tänkte att jag ska skriva ihop ett inlägg om hur vi gått tillväga när vi lärt känna dem och allt runt omkring. Vi har köpt två helt olika hästar, och därför också gått tillväga på lite annorlunda sätt. Inte mycket, men ändå lite. Jag tänkte börja prata om Focus. 

Focus hittade jag på annons och köpte osedd. Det innbär alltså att jag bara sett honom på film, aldrig träffat eller provridit honom innan köp. Därför var vi lite extra försiktiga med just Focus, eftersom vi visste så lite om honom. När vi lastade ur honom hemma, runt klockan 16/17 på eftermiddagen så tog vi honom direkt till paddocken efter att ha tagit av transportskydden. Vi promenerade en stund, och longerade också honom lite eftersom han kom såpass sent och vi inte ville släppa honom i hagen när det var kolsvart sådär första dagen. 

Andra dagen valde jag att sitta upp. Vi brukar inte vänta med det, för vi ser ingen anledning till att göra det. Jag hade två som höll i hästen, ifall han skulle vara helt bananas att sitta upp på. Dessutom hade vi honom i longerlina. Det gick dock hur bra som helst, så det var lugnt. Första passet var nästan lite "provridning", jag kände på honom i alla gångarter och försökte se vad han kunde, vilket visade sig vara rätt lite med tanke på att han inte ens kunde skänkelvikning i skritt. 

Efterföljande veckor med Focus innehöll mycket markträning, både där jag hade honom i grimma och grimskaft där han skulle lyssna på mig, stanna när jag stannade, inte gå på mig och bara ha respekt för mig. Men också när jag hade honom lös i paddocken och skulle följa mig. Markträning är något som vi fortfarande jobbar mycket med som ni kanske vet, för Anna. 

När vi köpte Bella så hade vi träffat henne två gånger, och också provridit. Därför hade vi som ett "försprång" rent utgångsmässigt med henne jämfört med Focus. Självklart ska man fortfarande vara försiktig när man får hem en ny häst, för miljöombyten kan påverka dem, men vi visste ändå lite vart vi hade henne. Bella hade som ni kanske vet ingen fungerande sadel när vi precis fick hem henne, så med henne fick ridningen(ofrivilligt) vänta lite. Vi tog ut henne på promenader och longerade som motion. Också bra för att lära känna hästen! 

Sen fick vi tag på en sadel och kunde sitta upp också. Hon kändes precis lika cool som på provridningen, så det var skönt! Nu är Bella fortfarande väldigt ny för oss och vi lär känna henne mycket för varje dag. Även Focus förstås, men med honom har jag börjat landa lite känns det som. 
 
Utöver ridningen så gäller det ju också att vara lite försiktig i hanteringen, främst när man ska göra saker för första gången med sin nya häst. Man kan kanske inte förvänta sig att duscha går som en dans bara för att det gjort det på ens tidigare häst, eller där hästen stod innan. Det är bra att umgås mycket med hästen i början, både i hagen och i stallet för att se vad den gillar, vad den inte gillar och hur den är personlighetsmässigt. 

Min lilla speta när han hade kommit hem i december ♥ 

Vad brukar ni göra för att lära känna nya hästar? :)

/ Anna