Samma problem som vanligt

Såhär års har vi alltid samma problem med våra hästar.. de vill verkligen inte komma in från hagen! Nu har vi precis släppt ihop dem med alla hästar så de går på bete dygnet runt tillsammans och det är varmt och gött ute. Livet leker med andra ord, och därför vill de verkligen inte komma in och umgås med oss. Inte ens Tage som normalt sett är lätt att fånga. Det hela blir inte heller lättare av att våra hästar är högst i rang och därför antagligen känner ett behov av att hålla ihop flocken dygnet runt.

För att få in våra hästar måste vi ta in alla andra hästar (tur att de är lättfångade) och sen jaga våra hästar en stund till, haha. Inte så kul, men förhoppningsvis lägger sig problemet snart när de har kommit in i de nya rutinerna. När vi skulle träna för Alex i onsdags fick jag först ta in alla hästar, men trots det ville våra inte komma in förrän jag släppte in dem med hjälp av linorna in i stallet... Livet som hästägare är inte lätt alla gånger ;) 

 
Har ni haft det här problemet med era hästar också i perioder? Hur hanterar ni det?

/ Emma 

Mer avslappnad Bopp

Iår har vi varit ute på 4 dressyrtävlingar med Boppen, och alla 4 har faktiskt gått väldigt bra. Tidigare har vi haft svårt för att få bra känsla inne på dressyrbanan med Boppen, men det känns som om det har blivit en helomvändning iår *peppar peppar*. 

Tidigare år så har han blivit så himla spänd inne på banan. Han har kollat på dressyrdomaren och staketet och tyckt att det mesta varit läskigt. Det upplever jag inte att han har gjort iår. Det enda som har gjort honom spänd har varit när Tage stått i transporten och gnäggat på honom, men annars har han känts så himla koncentrerad och fin inne på banan. 

De tre första tävlingarna så satt domaren inte precis intill banan, utan antingen "inne i väggen" eller på läktaren, så det fanns liksom inget domartorn som Boppen kunde kolla på. Därför trodde jag att Boppen kanske skulle bli mer spänd i Vänersborg när domaren satt i en transport precis vid banan, men det blev han inte! Åh vad glad jag blev över det :) Kanske börjar han äntligen coola ner skallen på dressyrbanan så vi kan fokusera ännu mer på att rida effektivt (och plocka poäng på det) istället för att bara försöka lugna ner honom? Det ska bli spännande att se hur han känns i Götene där jag vet att domaren också kommer att sitta i transporter ute vid banan. Förhoppningsvis kommer han vara lika avslappnad som han var i helgen, och den här gången kommer det inte finnas någon Tage som gnäggar på honom heller ;) 

Jag måste bara visa den här gamla filmen från 2012 där vi rider en regional LA:3 och får procentrekord i den klassen.Tror vi fick 66-67%, så det är ju ett rätt bra resultat. Däremot ser man på filmen hur otroligt spänd Boppen är. Han kollar både på domaren och funktionärerna i hörnet och ser spänd ut nästan hela programmet igenom vilket gör att vi får ett gäng missar. Däremot ser han jäkligt pigg och spänstig ut måste jag säga, haha ;) En sak som man inte ser på videon är att Boppen programmet innan stog på bakbenen och vägrade gå framåt under vissa delar (pga spändhet) och att jag innan min start i LA:3 inte ens fick honom i närheten av domartornet. Han stod bara på bakbenen och slängde med frambenen i vädret. Med detta i åtanke är jag bannemej imponerad av denna ritt, haha!



/ Emma

En riktig uppenbarelse!

Jag och Anna var "ganska" flummiga på gårdagens tävling, vilket vi alltid blir när vi umgås tillsammans, och i synnerhet när vi är lite trötta. Vi har så många internskämt och tänker ju likadant så det är ofta som våra hjärnor kommer på roliga grejer. Igår fick vi en riktig uppenbarelse som vi bara måste dela med oss av, och som nog många av er känner igen er i.

Eftersom vi är runt 25 år båda två så har vi hängt med i tävlingssvängen ett tag. Förr i tiden (och delvis även nu) så var utbudet i tävlingscaféen inte speciellt bra. Det som fanns var fika, vitt bröd, godis, toast osv. Eftersom det var det enda som fanns att köpa så blev det ju att vi gjorde det, och åt alltså basically bara socker på tävling. Igår konstaterade vi att trots att vi numera tar med oss egen mat att äta på tävling, så hänger det här gamla beteendet sig kvar. Vi blir nämligen så sugna på socker och "onyttigheter" varje gång vi är på tävling. Fine, man brukar bli sugen på socker när man är trött, men jag är övertygad om att just detta sockersug är ett resultat av gamla vanor som lever kvar. Vi har blivit utsatta för så mycket positiv förstärkelse i form av socker på tävling i ung ålder att detta beteende lever kvar än idag. Våra kroppar har lärt sig att förknippa tävling med att äta godis, typ. Det måste väl ändå vara så?! Riktigt basic psykologi som jag inte har tänkt på förrän igår. Ni ska bara veta hur smarta jag och Anna kände oss när vi fick denna uppenbarelse, haha ;) 

 
Är ni fler som känner igen er? Blir ni också sugna på sötsaker när ni är på tävling? 

/ Emma