Svar på fråga om sponsring

Hej! Eftersom jag såg att ni hade bloggsvacka alltså inte kommer på vad ni ska skriva om.
Kan ni skriva om Sponsring till ryttare och bloggar. 
Vad räknas som en gåva och inte sponsring.? 
Vart redovisar man detta till Skatteverket om man inte har ett företag utan bara ryttare? 
Varför jag undrar är för ett företag nämner inget namn vill sponsra/ge bort varor med deras logga på tll min dotter. 
Ett exempel kan man få en jacka eller ett schabrak och säga att det är en gåva istället för sponsring om man inte har ett företag och redovisa? 

Hej! Jag är verkligen ingen expert på detta men ska försöka förklara så gott jag kan utifrån våra erfarenheter och vad jag har hittat online, men lita inte blint på allt som jag skriver :)

Jag har ingen erfarenhet av sponsring mellan företag och privatpersoner så jag har faktiskt väldigt dålig koll på det, och därför vet jag inte vart man redovisar exempelvis gåvor och sponsring som privatperson. Detta hittade jag i alla fall på Skatteverkets hemsida om sponsring:

Sponsring innebär att ett företag med flera, betalar till exempel en förening, artist eller idrottsperson en summa pengar (även varor eller tjänster) för att denne ska profilera företagets produkter eller tjänster i olika sammanhang.

De delar av ersättningen som avser offentliggörande av reklam är skattepliktiga. Förekommer offentliggörande av reklam för sponsorn bör det av faktura eller annan verifikation framgå hur stor del av ersättningen som utgör ersättning för offentliggörandet och hur stor del som är ersättning för andra motprestationer. Med ersättning avses även betalning i varor eller tjänster, vilka ska tas upp till sitt marknadsvärde.

Så som jag tolkar det så är alltså dessa gåvor som ni eventuellt får en del av betalningen och därmed skattepliktiga till sitt marknadsvärde. Däremot så vet jag inte vad ni har för deal i övrigt. Ibland skickar företag ut produkter till oss utan krav på motprestation (så kallade pressutskick) och de är inte skattepliktiga (precis som när exempelvis sminkbloggare får hem nya produkter från företag utan krav att skriva om dem), men så fort det krävs någon form av motprestation blir det skattepliktigt för oss som jobbar med sociala medier. Det bästa är att kontakta skatteverket om du är osäker på er specifika situation skulle jag säga, så blir inget fel!

Inom ridsporten så är det många ryttare som är sponsrade av diverse företag och dessutom aktiva på sociala medier som exempelvis instagram. Där ser jag väldigt mycket smygreklam varje dag, för det är ju så att ifall du är sponsrad av något företag/ett företag har köpt en plats på din sociala medie så ska detta nämnas med en gång i posten. Den vanligaste smygreklamen jag ser är ryttare som bara hashtagar företag (sina sponsorer) under sina bilder. Detta ger reklam till företagen utan att ryttaren skriver att det är reklam/spons, och därför tolkar jag det som att det är olagligt, och de skulle kunna bli anmälda till konsumentverket för detta. Jag irriterar mig väldigt mycket på all smygreklam och känner ibland för att anmäla allt som jag ser bra för att göra ett statement, men tyvärr har jag inte tid för det, haha.

Just detta är något jag i alla fall skulle tänka på ifall jag blev sponsrad med någonting och antas/har avtalat att visa upp detta på sociala medier. Skriv alltid med en gång att det är ett samarbete i så fall så riskerar du inte att åka dit!

 

Hoppas detta gjorde dig lite klokare :) Men som sagt, ta gärna kontant med Skatteverket och/eller konsumentverket för dina specifika frågor så blir inget fel!

/ Emma

 



Vår hästresa

Vi fick ett önskemål om att skriva om hur vår resa genom hästeriet har sett ut, och självklart kan vi skriva om det!

Jag har varit hästintresserad sedan jag föddes i princip. Har väldigt tydliga minnen från när jag var kanske 4 år gammal och var arg för att jag inte kunde trolla så att leksakshästarna blev till riktiga hästar som jag kunde rida på, haha! Dock fick jag inte börja rida förrän jag var 9 år gammal. Jag, Emma och pappa åkte ut till ridskolan på prova på-ridning på sportlovet och sen på våren så började som tur var en nybörjargrupp som vi båda fick plats i. Emma blev nämligen också fast för hästarna, trots att hon inte alls haft samma intresse som mig åren innan.

Att vara nybörjare var verkligen att kastas mellan lycka och skräck, tycker jag. Jag var så himla nervös inför varje ridlektion. Nervös över vilken häst jag skulle få rida, nervös över att göra iordning hästen, nervös över att sitta upp, nervös över vad ridlektionen skulle innehålla, nervös över ifall jag skulle åka av. Tror ni förstår, mycket nervositet. Pappa fick alltid hjälpa mig och Emma väldigt mycket, både med att göra iordning hästarna och hjälpa till vid uppsittning och så vidare. Känslan efter lektionerna var alltid så himla härlig. Det hade varit roligt, och jag hade tagit mig igenom lektionen. I ärlighetens namn så var det lite så i början, jag var glad när lektionerna var över för då kunde jag andas igen, haha. Såklart var det roligt också, annars hade jag aldrig fortsatt.

I takt med att jag blev duktigare så blev jag väldigt mycket mindre nervös. Jag kände mig mycket tryggare och det kändes bara roligt att lära sig! Såklart var det lite nervöst ibland också, typ när jag skulle hoppa högre höjder eller göra något svårt. Men det blev en himla skillnad med tiden får jag säga. När jag och Emma hade kommit till den här nivån i ridningen, vilket var två år senare, så ville vi redan ha häst. Jag vet inte hur länge vi tjatade på stackars pappa, men till slut så fick vi vår vilja igenom. Kravet var dock att det skulle vara en snäll häst som även pappa kunde rida. Alltså var det tvunget till att vara en stor häst. Det var dock inga problem för mig eller Emma eftersom vi var så himla långa när vi var barn, så en "stor" häst på 1,60m i mankhöjd blev det. Tack vare att vi stod uppstallade på ridskolan och hade en pappa som hade hästbakgrund sedan tidigare(farfar är travtränare) så var det inga som helst problem att ha häst trots att vi ridit så kort tid. Det blev ännu roligare och mer motiverande att ha en egen häst att rida och träna! 

Bosse, som vår första häst hette, var dock inte så glad i att hopptävla. Därför bestämde vi oss för att sälja honom efter tre år tillsammans. Det var då vi skaffade Tage, som jag tävlade en vecka efter att vi hade fått hem honom. Där blev första kraschen av. Sedan följde några år av sämre och sämre självförtroende, vi tränade för en tränare som inte förstod varken oss eller hästen och det gick bara utför. Tack vare Tage så fann vi lyckan i dressyren eftersom vi blev för rädda för att hoppa helt enkelt. 

När vi hade haft Tage i tre år, så kände vi oss väldigt sugna på att skaffa en till häst. Dels blev det för lite med en häst på 3 personer(jag, Emma och pappa) och dels ville vi ha en häst som vi vågade hoppa. Det var då vi hittade Boppen, och oj, vi hade aldrig kunnat hitta någon bättre eller tryggare häst till det ändamålet. Tack vare honom så hittade vi tillbaka till hoppningen igen! Så vi har bägge våra hästar att tacka för att de fått oss att tycka att både hoppning och dressyr är superkul.

Jag tror faktiskt att vi kommer hålla på med hästar hela livet. Kan inte ens tänka mig en vardag utan häst... Det hade känts alldeles tomt, konstigt och innehållslöst. Hästar är livet <3

 

/ Anna

Hästbranschens baksida

Jag tycker att alla ska gå in och läsa DEN HÄR artikeln som vår kompis Jakob är med i, gjord av Elvira. Den handlar om hur så otroligt många unga människor utnyttjas inom olika jobb i hästbranschen. Det är verkligen sjukt tråkigt att det finns så många oseriösa arbetsgivare (om man ens kan kalla dem för det) inom hästbranschen, som är en tuff bransch att jobba i med mycket slit och stora skaderisker. Jag har själv aldrig jobbat för någon annan inom hästbranschen, men haft endel kompisar som gjort det och därför fått höra diverse historier där den ena har varit värre än den andra. Gemensamt för allt verkar i alla fall vara svart lön (om ens någon lön alls), ingen eller extremt lite ledighet och att arbetsgivaren utnyttjar den "anställde" och behandlar denne dåligt på flera sätt.

Inte verkar det bli bättre heller, utan det är så vanligt att det är såhär det "ska vara" inom hästbranschen att många nog inte ens tycker det är konstigt. Idag erbjuds till och med dessa "jobb" helt öppet på instagramkonton med tiotusentals följare. Det säger ganska mycket tycker jag...

 
Jag har aldrig behövt ha någon anställd i mitt företag, men i och med att vi ska starta AB istället för enskild firma kommer vi också att bli arbetsgivarregistrerade vilket är praktiskt ifall vi i framtiden kommer behöva hyra in personal i perioder. Då ska allt gå rätt till! Jag hoppas på att fler hästföretag kan bli mer seriösa när det kommer till deras personal i framtiden.

/ Emma