Att förlora en vän

Jag var tvungen att ta beslutet att avliva min häst förra veckan. Är fortfarande i någon form av förnekelse för att jag inte vill inse att han är borta. Upplevde ni detta när ni avlivade Abbe? Har ni några tips på hur man kommer vidare och kan hitta ny motivation till sin andra häst?

Fick denna under söndagsfrågeinlägget, och tänkte att jag svarar på den i ett separat inlägg eftersom den är värd att lyftas lite mer. 

Först och främst, beklagar sorgen ♥ Det är så jäkla svårt att förlora en häst, och även i de mest självklara beslut så frågar en sig själv hundra gånger om ifall det inte går att lösa på något vis. 
 
Jag minns att jag några dagar efter att vi tagit bort Abbe kom åkandes i bilen och bara stirrade in i hagen. Varför var det inte en till häst där? Det såg så konstigt ut. Det saknades en, och det var så påtagligt även om de gick i en stor hage. Jag tror inte att jag levde i någon förnekelse, utan snarare tvärt om. Jag verkligen insåg att han var borta, och att han skulle vara det för alltid. Vi båda(alltså jag och Emma) tillät oss själva att vara så jävla ledsna. Det måste man få vara! Men, vi var ute i stallet ändå och tog hand om Tage och Boppen så mycket vi bara orkade.

Det är nog mitt bästa tips faktiskt. Först så tror jag att hela händelsen måste sjunka in hos dig, och att du "accepterar" att din häst är borta. Sen sorgen, och när det väl lagt sig så kan livet gå vidare. Men det bästa är att fortsätta med hästen du har kvar. Ställ inga höga krav på dig eller den, men se till att faktiskt vara i stallet och umgås med din häst. Du måste inte träna stenhårt eller så, men kanske promenera och bara borsta. Det hjälpte, och läkte när vi var i samma sits som dig. 
 
Låt det ta den tiden det tar. Hoppas du mår så bra som du kan! Kram ♥ 

Goaste lilla Abbe! ♥ 

/ Anna
Kommentarer
Anonym säger:

Jag har fortfarande inte riktigt insett att min vän är borta, det har gått en månad. Då och då slår det mig och då tillåter jag mig själv att vara hur jävla ledsen som helst. Det går i vågor, sorgen.

För mig blev det absolut lättare att komma vidare när jag hämtade min nya häst. Jag kunde fortsätta i samma rutiner och hade något nytt att fokusera på, även om det inte är samma sak längre så har det blivit otroligt mycket lättare att komma vidare. Det tar tid och jag saknar min bästis av hela mitt hjärta, men djuren kan hjälpa oss komma igenom det. <3

2019-01-15 | 21:35:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: