Svar på fråga

Jag funderade på det du, Anna, sa om att du stundvis har känt dig uppgiven angående Focus under tiden ni har ägt honom. Vad är det du har känt dig uppgiven kring och har de sakerna förbättrats sedan dess? Jag har en D-ponny som jag nu ägt i 6 månader, jag var medveten om när jag köpte honom att det skulle bli mycket att jobba med men ibland känns det som att vi aldrig kommer att ta oss framåt/dit jag önskar. Därför är det alltid motiverande att höra andra ryttare som har fått kämpa och där det till slut blivit bra. :)

Det har verkligen gått i perioder med vad som känts jobbigt och som jag känt mig uppgiven åt. Känns taskigt mot lilla Focus haha, är inte hans fel ju ♥ Men i början så var det främst att han inte stod still en sekund i stallgången, skrapade på gången och inte hade någon koll på vart jag var främst när jag ledde honom. De här grejerna har blivit så himla mycket bättre! Visst att han någon dag kan få lite "återfall", men allt som oftast är han lugn i stallet och han är också bättre att leda nu. 

En period kände jag mig uppgiven över att han faktiskt var rätt läskig att rida. Detta var när han tog sig ur sin skyddsbubbla, och han kastade sig snabbt runt om han blev rädd för något, småstegrade, pep, bockade i paddocken och var allmänt "bråkig", eller hur man ska kalla det. Det var ju såklart inga grejer han gjorde för att vara elak eller så, men jag undrade vad jag hade köpt för häst där ett tag. Det släppte ganska fort som tur var, och nu har han inte gjort några konstigheter på väldigt länge.

Det som känns jobbigast just nu är när han blir sådär supernervig, typ som när det blåser. Om det är hyfsat vindstilla eller om vi är i ett ridhus så är det oftast inga problem, men blåser det så tycker han att allt blir läskigt, han blir superspänd och koncentrerar sig inte på mig utan på allt annat. Jag vet att det bara är att träna på och kämpa vidare, men visst kan jag känna mig uppgiven ibland. 

Jag har velat ge upp ett antal gånger redan, men jag är så glad över att jag kämpat, och kämpar vidare, för det kommer vara värt det i slutändan. Det viktiga är att ha stöttande och peppande personer runt sig, samt bra tränare som kan hjälpa en med svårigheterna(om det gäller ridmässigt, såklart). Och det absolut viktigaste: var konsekvent! Om hästen skrapar på gången så måste man säga ifrån att det inte är okej, och då måste man säga till den varje gång också så att den till slut förstår att det inte är lönt att skrapa, till exempel. Något som jag också tycker är viktigt är att tänka tillbaka på medgångarna och de bra stunderna när allt känns jobbigt. 
 
Min lilla tokiga häst ♥ Helt sjukt vad mycket som hänt på 9 månader, ändå. Han har lärt mig så mycket!

/ Anna
Kommentarer
Ellen - tävlingsryttare säger:

Undrade precis (även om jag kunde gissa på ett ungefär eftersom jag följt er här på bloggen) samma som den som skickade in kommentaren. Kul att du svarade. Du har verkligen utvecklat honom mycket!

Svar: Tack snälla du! :)
Emma Elfstrand

2018-09-27 | 12:50:45
Bloggadress: http://ellenshorselife.blogg.se/
Malin säger:

Hade varit jättekul med en video- Fokus år för att summera hans häftigt utveckling 👏👏

Svar: Ja vilken bra idé :D
Emma Elfstrand

2018-09-27 | 12:59:56
Linnea säger:

Jag har gjort en liknande resa med min häst.. När jag köpte henne för 3år sedan hade hon inga muskler, tunn som en räka, sjukt arg på allt och alla. Vid uppsittning försökte hon bita och sparka mig, första halvåret bockade hon av mig en gång i månaden ungefär. Kan fortsätta i evigheter om hur illa hon betett sig MEN poängen jag vill komma fram till är att det ÄR värt att kämpa på med hästarna som inte är så lätta. Nu har jag hunnit haft min häst i 3år och visst är hon fortfarande stoig med attityd men vilken kompis jag har, fantastisk att rida och jag har 100% tillit med henne. Skulle inte byta ut henne mot något i världen ❤

Svar: Åh, vad häftigt! Tack för din kommentar, är väldigt peppande för oss som kämpar :D <3
Emma Elfstrand

2018-09-27 | 22:55:10
Linnea säger:

Tack snälla för det utförliga svaret! Jag känner igen mig mycket, min häst blir också väldigt på tårna vid blåst, likaså vid uteritter vilket vi jobbar mycket med. Jag vet att tid kan göra underverk, så vi tar en dag i taget och jag föreställer mig att jag, om ett år, kommer titta tillbaka på den här tiden och känna att vi har kommit långt. Jag hoppas det iallafall. :)

Svar: Ja man får verkligen ta en dag i taget :) Det tror jag absolut! Heja er :D
Emma Elfstrand

2018-09-28 | 10:14:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: